Hamas nya glittriga mediastrategi

Hamas har ändrat inriktning på sin propaganda. Nu börjar de ge ut ett glassigt gratismagasin. Första numret av Qassamis är en 80-sidig tidning för att fira Hamas 20-årsjubileum. På omslaget ser man en man iförd militäruniform, i stridsposition.
Qassamis finns ännu inte på webben. Enligt International Herald Tribune, som kommit över ett av de första exemplaren av tidningen, finns det annonser i tidskriften, en kvinnoavdelning och hyllningar till den väpnade kampen mot staten Israel.
Se hur seg nyhetsrapporteringen är ibland: Redan den 13 februari 2008 skrev International Herald Tribune om detta, men först den 1 april 2008 uppmärksammade Sveriges Radios kulturnyheterna den nya tidskriften.
Jag kan inte säga att jag delar Hamas värderingar, men faktum är att Hamas faktiskt ser till att sköta en hel del sociala funktioner som människor inte alltid annars får i ett korrupt samhälle. Socialtjänst, skolor, krisgrupper, stöd till änkor, fattiga och utsatta.
Svårartat.
Hur ska man förhålla sig till en organisation som fyller en viktig funktion i vanliga människors vardagliga strävanden, samtidigt som världssamfundet gäspar lite uttråkat och inte riktigt tar på allvar att en dryg miljon människor på Gaza utsätts för kollektiv bestraffning?
"Rätt trist med den där gamla konflikten", tänker de flesta och vänder sig mot chipsskålen och funderar på hur de ska kunna köpa en ny gigantisk platt-tv.
Hur mycket kollektiv bestraffning är motiverad? Är kollektiv bestraffning någonsin motiverad?
Jag har inga enkla svar. Jag gillar inte kollektiv bestraffning. Jag gillar inte Hamas, men jag ser att de också gör gott i ett mycket utsatt samhälle. Samtidigt som de gör ont.
Få andra hjälper gemene man i Gaza.
Hur ska en kamp som inte är jämbördig kunna mätas.

Hemliga CV:n...

Det finns människor som har stora hål i sina CV:n. Sådant som inte går att tala om, sådant man aldrig får nämna. Ändå slipper det ut ord.

Träffade en man som bott i ett land i Afrika och jobbat inom det militära. Efter många års karantän ska han börja jobba i ett europeiskt lands motsvarande institution. Däremellan har han varit på resor i länder i Mellanöstern och Nordafrika med lite olika syften.

"We just went in and out in helicopters" svarade han som om det var självklart när jag försökte diskutera problem som kan uppstå vid vissa gränser och undrade om han någonsin varit vid en checkpoint mellan Israel och Västbanken.

När jag frågade om han varit i Gaza fick jag ett "maybe" och ett outgrundligt leende.

I Irak hade han varit typ 1996. "It was after Bosnia" mindes han.

Andra länder på listan var Pakistan, Afghanistan, hela norra delen av Afrika och hela Mellanöstern.

Hmmm.

Hur många sådana går omkring oss utan att vi vet?

Säkert fler än vi anar.

Det är så att man kan bli paranoid.

När jag tyckte att det kunde vara bra att folk i hans position kanske någon gång skulle gå igenom en checkpoint på till exempel Västbanken svarade han "Why?" med uppriktig förvåning över hela ansiktet.

"Tja, det skulle ju kunna vara bra för folk som du att veta hur människor som råkar ut för den behandlingen känner sig och reagerar och varför de känner sig kränkta", svarade jag.

Han tittade uttryckslöst på mig.

Alla hjärtans dag 2007

Fick ett sms av en man. Han skrev "Happy Valentines", fast han knappt förstår engelska. Det var nog något han fått av en vän. Inte honom jag mest trånar efter.... Måste man vara nöjd med det man får? Det man egentligen inte vill ha?

Jag är inte heller nöjd med att läsa den konstiga bok om islamiska och judiska filosofer på extremt krånglig engelska som jag borde läsa nu. (Till och med professorn tycker den är dålig, thanx God, annars hade jag känt mig som ett pucko, för jag förstår nästan ingenting, fast jag är bra på engelska).

Varför ska folk lägga ut dimridåer och inte uttrycka sig klart? (Det dunkelt tänkta är det dunkelt skrivna). Det jag kan konstatera genom dimridåerna är dock att judisk och islamisk filosofi - som självklart också påverkar hur trosuppfattningar praktiseras i verkligheten än idag - genom historien har varit otroligt influerade av varandra. Intressant att konstatera i dessa konflikternas dagar. Ingen av oss är egna bubblor som svävar runt i världsrymden utan att påverka varandra. Det borde vi fokusera mer på, istället för att bara se skillanderna.

Det jag också har insett är att kristna varit mest onda genom tiderna mot muslimer och judar. Betänk bara hur det gick till i slutet av 1400-talet när de "kristna" drev ut både judar och muslimer ur Spanien, trots att de tre religionerna hade funkat ganska bra ihop under lång tid innan dess. Man kan se utdrivandet som ett uttryck för viss maktfullkomlighet...

Kristendomen tycks vara den av dessa tre religioner som varit mest hierarkiskt inriktad sedan religionen startade, värsta överdryga stilen! (Men inte så konstigt, den "historiska kontexten" då var ju det mycket hierarkiska romerska imperiet, så vad kunde man annat vänta sig).

Men ju mer jag läser mig om kristendomens historia, desto mindre vill jag vara "kristen" uhhhhh, även om jag aldrig varit så kallat troende kristen, men man blir ju ibland tvungen att inordna sig i att vara "kristen" eller inte... (Inte kanske här, men "där". Något chockerande insikt till en början för de flesta "sekulära" västerlänningar, men ehh, hur sekulära är vi egentligen?)... Anyways. Ont samvete får jag nu också för att jag har goda vänner som är goda kristna, får inte ihop det jag uttryckt på ett bra sätt känns det som.

Däremot har judar och muslimer levt rätt fredligt tillsammans genom tiderna, om man bortser från det senaste århundradet efter zionismens uppgång och staten Israels inrättande. Det är något "vi" i väst (det vill säga "kristna") kan tänka på lite mer.

December-return!

Efter lång tid är jag tillbaka. Mycket har hänt. Både i den feministiska och Mellanösterliga världen. I korthet konstaterar jag att professorn i sociologi vid Uppsala universitet, Eva Lundgren, har överlevt inkvisitionen. Läs mer på Jenny Westerstrands blogg på bloggspot.com.

Hur som helst: I Libanon har det inte heller varit roligt, rapporten om mordet på ex-premiärministern Hariri har överlämnats till FN. Dagen innan dess mördades ytterligare en Syrien-kritisk journalist, Tweini, som ytterligare en markering av att inte kritisera Syrien för tydligt.... Och några dagar innan detta det senaste politiska mordet på en riddare av yttrandefrighet råkade jag stiga in i en arabisk affär och började pratade med försäljaren, som hade mycket att säga angående Libanons framtid. Kort sagt var han ytterst nedstämd och hade lagt ner sitt svensk-libanesiska företag efter mordet på Hariri. Stämningarna i de svensk-libanesiska kretsarna är allt dystrare.

Ska vi glädjas åt valet i Irak igår? Trots den amerikanska ockupationen verkar folket vara väl motiverat, valdeltagandet var 60-70 procent. Även om jag har full förståelse för folkets motstånd till det arroganta, maktfullkomliga och respektlösa bemötandet som många irakier upplever från de amerikanska soldaterna, så hoppas jag också att valet kan leda till något bättre.

Saddam my baby, släng dig i väggen, din tid är ute! Fast visst är det intressant att se hur pucko Saddam betedde sig i rätten förra veckan? Trots att han hade legat i någon gammal källarhåla, innan amerikanerna fiskade upp honom och förnedrade honom inför hela världen, (jag håller på Geneve-konventionen även när det gäller diktatorer som Saddam Hussein, som också bör få grundläggande mänskliga rättigheter, in the name of humanity, vilket de själva inte varit bra på, men bara för det....), och även om han nu suttit över ett år (eller är det längre?) i fängsligt förvar, så har han fortfarande inom sig en känsla av total överlägsenhet! "Jag är Iraks ledare" klämmer gubben ur sig i rätten. Är det inte fantastiskt vilken total missuppfattning av verkligheten han lever i! Någon borde göra en djuppsykologisk studie över diktatorer över världen och deras tankemönster.

Evin Rubars arbetsmetoder

Bedrövligt hur det går till i journalistiken. Om Evin Rubars arbetssätt ska vara något som premieras i kommande utdelningar av priser för god svensk journalistik, ser framtiden för svensk journalistik mörk ut. (Evin Rubar fick i början av 2005 föreningen Grävande Journalisters pris för sitt program om muslimska friskolor, vilket man kan ifrågasätta nu när det framkommit mer fakta om vilka arbetsmetoder hon använt i samband med de två programmen i Dokument inifrån, som publicerades år 2003).

Om följande metoder ska premieras, är läget dystert för den seriösa samhällsjournalistiskens framtid:

- Inte vara ärlig i sina uppsåt.

(Günther Wallraff är något annat, han jobbade som gruvarbetare och skildrade hur det faktiskt var att arbeta som gruvarbetare). Evin Rubar har uppgivit olika skäl till varför hon ville göra sina så kallade dokumentärer. Allt beroende på syfte och person.

- Omotiverat utdragna intervjuer.

Varenda person som arbetat med TV vet att man ibland måste ta om frågor. Dels för att journalisten stakar sig, dels för att intervjupersonen stakar sig. Men att upprepa frågor otroligt många gånger, trots att både journalist + intervjuperson pratar klart och bra och det de vill säga, det är något man kan ifrågasätta. Tänk tanken: Du blir intervjuad, du svarar bra på klara frågor, men journalisten bara fortsätter att ställa samma fråga om och om igen, på lite olika sätt. Till slut undrar du om journalisten är korkad eller vad hon eller han vill, och efter att ha svarat bra på samma fråga om och om igen bli du irriterad, för du undrar varför ditt svar inte accepteras. DÅ, när du uttrycker irritation framför kameran, då slår journalisten till. (I klipprummet).

- "Kuppa".

Åka hem och "överraska" intervjupersoner som har sagt ifrån om att de inte vill ställa upp. En av de centrala personerna i Evin Rubars första reportage om det så kallade "Könskriget", Carolin, ville inte ställa upp på en intervju. Då åkte Evin Rubar med fotograf hem till den unga kvinnan, och lyckades övertala henne att ställa upp på en intervju. I efterhand, när Carolin sett resultatet av vad Evin Rubar åstadkom, ångrade hon sig djupt och beklagar den skada som riktats mot ROKS. Carolins syfte var inte att hänga ut ROKS, som hon stöder, vad hon ville var att Bellas vänner skulle ställas till svars. Men det gjordes inte i Evin Rubars program, istället hävdade Evin Rubar att Bellas vänner var en "tjejjour" (vilket är felaktigt, Bellas vänner var en stödförening, vilket är stor skillnad), och hon ville inte heller tala om för tittarna vem "den kända feministen" var. Varför gjorde hon inte det kan man undra? En förklaring kan vara att då hade inte kopplingen mellan ROKS och den så kallade "kidnappningen" av Carolin, varit så "tydlig" till ROKS. För det fanns nämligen ingen koppling till ROKS. Det var stödföreningen Bellas vänner som hyrt in den "kända feminsten" Alexa Wolf för att ha en kurs i film etc på deras sommarläger. (Alla medlemsjourer och stödföreningar i ROKS är fristående och får göra vad de vill, ROKS är ingen diktatorsorganisation, vilket är hela grundpoängen med ROKS).
Men detta passade inte Evin Rubars syften. Hon tycks ha haft en klar agenda som gick ut på att "om kartan inte stämmer med verkligheten, då är det kartan som gäller". Inte särskilt imponerande journalistisk metod.

- Ljuga i efterhand.

Evin Rubar har i intervjuer (P1:s Studio 1) hävdat att hon ALLTID sagt till dem hon ville intervju att det skulle handla om "den politiska aspekten" av ROKS verksamhet. Det finns ett antal personer hon intervjuat som inte håller med om att det var vad hon sade och som mycket väl minns att Evin Rubar presenterade sitt program som att "jag vill göra en dokumentär om kvinnojoursrörelsen och dess historia"! Evin Rubar kör med en manipulativt gullig stil när hon närmar sig sina intervjupersoner för att få dem att ställa upp. Hon "bekräftar" gärna dem hon vill intervjua genom att antyda/säga att hon varit med om samma sak som dem hon ska intervjua. (= Skapa förtroende). Flera personer har varit med om att hon ringt, och ringt, och mailat och mailat och på olika sätt kontaktat dem för att övertala och utmatta intervjupersonen att ställa upp.

Är det schyssta journalistiska metoder?

- Manipulativa korsklippningar.

Flera personer, inte bara i "Könskriget" har vittnat om att Evin Rubar använder sig av manipulativa korsklippningar. Jan Guillou har kritiserat Evin Rubar i en krönika i tidningen Journalisten i juni 2003, efter hennes (numera) prisbelönta program om muslimska friskolor. Programmen blev polisanmälda av flera personer. I Dokument inifrån den 22 maj 2005 använde sig Evin Rubars av manipulativ korsklippningsteknik i all oändlighet. Resultatet blir att de intervjuade/medverkande framställdes på ett sätt som de inte kände igen sig själva i, på grund av att Evin Rubar klippt in svar på andra frågor än dem hon ställde i intervjuerna. Detta får dock inte tittaren veta, vilket resulterar i att de intervjuade framställs som " rabiata och galna idioter".


Intressant att läsa Ulrika Kärnborgs artikel i Dagens nyheter fredagen den 27 maj, där en helt annan sida av Evin Rubars första reportage lyfts fram.

Risk för backlash för Algeriets kvinnor

Samma dag som Dagens Nyheter publicerade notisen om att de saudiska kvinnorna EVENTUELLT kan komma att få rösträtt, hittar jag också en liten notis om situationen för kvinnor i Algeriet. De riskerar nu att drabbas av ett bakslag när det gäller att ingå äktenskap.

Som så många andra arabiska ledare vågar Algeriets president Abdelaziz Bouteflika inte stå upp tillräckligt för kvinnors rättigheter när han attackeras av konservativa islamistiska partier, som aldrig har visat sig kämpa för kvinnors ökade rättigheter.

Nyligen beslutade president Bouteflika att INTE upphäva de föreskrifter som kräver att en kvinna måste ha en mentor när hon ska gifta sig, oftast en manlig familjemedlem.

- Det är allvarlig diskriminering av kvinnor, som förblir omyndiga hela livet, säger Meriem Belaala, ordförande i organisationen SOS Kvinnor i nöd, rapporterar nyhetsbyråerna TT-Reuters.

När ska arabiska ledare verkligen börja stå upp för kvinnors rättigheter?

Ingen rösträtt för Saudiarabiens kvinnor

Läste idag i Dagens Nyheter, bara en liten notis så klart, att kvinnorna i Saudiarabiens första kommunalval någonsin inte fick rösta. Det visste jag förstås redan.

När en grupp män från det saudiska kvasiparlamentet, Majlis al-shura, hösten 2004 besökte Stockholm var jag där vid ett offentligt möte. Jag ställde bara EN fråga till dem om de kommande kommunalvalen: Kommer kvinnorna också att få rösta? Tre av männen i gruppen kände sig tvungna att svara. Alla repeterade med en dåres envishet samma sak, som faktiskt inte ens var svaret på min fråga. De sade "kära syster, våra saudiska systrar har det jättebra och mår utmärkt". Det var ju inte direkt den fråga jag ställt och inte fick jag något uttömmande svar, så jag anade att det inte skulle bli någon rösträtt för kvinnorna...

I Dagens Nyheters notis stod det något om att kanske eventuellt i framtiden kan de "lyckade" kommunalvalen (jo, de anses ha varit mycket lyckade!) leda till en sådan utveckling att kvinnorna också kan få rösträtt. Lyckade, jo visst, för det fåtal saudiska män som var röstberättigade i Riyadh. Av stadens 6 miljoner invånare blev det till slut bara några hundratusen "riktiga" saudiska män som fick rösta, när alla kvinnor och gästarbetare räknats bort.

Få se hur lång tid den saudiska demokratin tar på sig för att utvecklas till något mer än ett embryo.