Alla hjärtans dag 2007

Fick ett sms av en man. Han skrev "Happy Valentines", fast han knappt förstår engelska. Det var nog något han fått av en vän. Inte honom jag mest trånar efter.... Måste man vara nöjd med det man får? Det man egentligen inte vill ha?

Jag är inte heller nöjd med att läsa den konstiga bok om islamiska och judiska filosofer på extremt krånglig engelska som jag borde läsa nu. (Till och med professorn tycker den är dålig, thanx God, annars hade jag känt mig som ett pucko, för jag förstår nästan ingenting, fast jag är bra på engelska).

Varför ska folk lägga ut dimridåer och inte uttrycka sig klart? (Det dunkelt tänkta är det dunkelt skrivna). Det jag kan konstatera genom dimridåerna är dock att judisk och islamisk filosofi - som självklart också påverkar hur trosuppfattningar praktiseras i verkligheten än idag - genom historien har varit otroligt influerade av varandra. Intressant att konstatera i dessa konflikternas dagar. Ingen av oss är egna bubblor som svävar runt i världsrymden utan att påverka varandra. Det borde vi fokusera mer på, istället för att bara se skillanderna.

Det jag också har insett är att kristna varit mest onda genom tiderna mot muslimer och judar. Betänk bara hur det gick till i slutet av 1400-talet när de "kristna" drev ut både judar och muslimer ur Spanien, trots att de tre religionerna hade funkat ganska bra ihop under lång tid innan dess. Man kan se utdrivandet som ett uttryck för viss maktfullkomlighet...

Kristendomen tycks vara den av dessa tre religioner som varit mest hierarkiskt inriktad sedan religionen startade, värsta överdryga stilen! (Men inte så konstigt, den "historiska kontexten" då var ju det mycket hierarkiska romerska imperiet, så vad kunde man annat vänta sig).

Men ju mer jag läser mig om kristendomens historia, desto mindre vill jag vara "kristen" uhhhhh, även om jag aldrig varit så kallat troende kristen, men man blir ju ibland tvungen att inordna sig i att vara "kristen" eller inte... (Inte kanske här, men "där". Något chockerande insikt till en början för de flesta "sekulära" västerlänningar, men ehh, hur sekulära är vi egentligen?)... Anyways. Ont samvete får jag nu också för att jag har goda vänner som är goda kristna, får inte ihop det jag uttryckt på ett bra sätt känns det som.

Däremot har judar och muslimer levt rätt fredligt tillsammans genom tiderna, om man bortser från det senaste århundradet efter zionismens uppgång och staten Israels inrättande. Det är något "vi" i väst (det vill säga "kristna") kan tänka på lite mer.